Varför jag lämnade prästämbetet?
Ett vittnesbörd och en bekännelse av en f d "kvinnlig präst"Av Ulla Hindbeck
Jag läste teol. kand. i Uppsala och var färdig med min examen på våren 1976. Under utbildningen lärde jag mig att man måste pröva allt som står i Bibeln. Det var inte säkert att allt som stod där var sant och viktigt. För människor hade skrivit och då lagt ned sina egna värderingar och sin tids samhällssyn. Det fanns legender, myter och tom sagor i Bibeln. Sådant behöver ju en modern, upplyst människa inte ta så allvarligt. Bibeln skulle tolkas med (örståndet, förnuftet.
Hos mig fanns ingen tidigare fast grundtro på Bibeln som Fullkomlig Auktoritet. Därför tyckte jag det var spännande att betrakta Bibeln utiflrån det s k förnuftet och försöka skilja på Gudomligt och mänskligt i den. Det som var Gudomligt skulle stå kvar men det som bara var historia eller något annat ofullkomligt det gick att göra om eller helt enkelt bara gå förbi. En sådan Bibelsyn kan ju omöjligt lägga grund för en sann tro. Men jag har förstått att det var inte heller meningen, konstigt nog.
I januari 1977 prästvigdes jag sedan för Stockholms stift. Egentligen hade jag inte tänkt att bli "präst" utan kanske församlingssekreterare eller möjliren diakonissa. Jag var inte målinriktad. "Präst" var bare så ouppnåeligt, jag trodde inte jag skulle klara av det. Jag näde den ppfattningen, att avgörandet för prästämbetet skulle ställa sådana krav på mig och sådana frågor till mig som jag visste att jag inte var mogen för. Men när jag var klar med min examen föreföll mig alternativen ha krympt. Det var ont om arbete både för församlingssekreterare och diakonissor. Däremot fanns jdet gott om prästtjänster. Jag blev övertalad att börja på "prakten" och det visade sig att det var inga som helst problem med någonting. Ingen frågade om jag tänkt igenom saken, om jag visste mig vara kallad på rätt grund, om jag ens visste vilken grund det skulle vara. Det var precis som att gå ut i vilket jobb som helst. Jag hade utbildning, då var jag också skickad för det.
Det var inga problem att fa tjänster som jag ville ha. Församlingsarbetet gick bra. Jag tog det som en bekräftelse på att jag var kallad till detta. Och som en del människor sade till mig när jag sedan ville lämna ämbetet: När det går bra och det fungerar då kan det ju inte vara fel. Men nu talar ju Guds Ord emot kvinnan i Herde- och Läroämbete. Det bekom mig inte alls med den bibelsyn jag hade i början av min tjänstgöring. Inte förrän efter några års tjänst, när jag hade mognat i uppgiften, började det gå upp för mig att detta inte kunde vara rätt.
Tack vare en bekännelsetrogen präst blev jag medveten om vilken svår situation de bibel - och bekännelsetrogna har i vår svenska kyrka. Jag undrade vad det var som gjorde att de trots allt höll ut i motståndet mot kvinnliga präster. Ingen Bibel och Bekännelsetrogen präst har någon som helst chans att av regeringen bli utnämnd till biskop i vår svenska kyrka. Ingen därifrån får förekomma på högre tjänster inom kyrkan. De blir även nekade prästvigning. Och det märkliga är att svenska kyrkan så avvisar alla Bibel- och Bekännelsetrogna bara därför att de är trogna mot Guds Ord och mot kyrkans Herre, Kristus. Det är ju egentligen alldeles orimligt. Om kyrkan skulle avvisa några, så skulle det väl vara de icke-trogna. Men säger man sedan att troheten mot Guds Ord och Herren Kristus gör att vi måste avvisa kvinnliga präster, då intränar plötsligt det orimliga, att man kör bort de trogna och behåller bara de otrogna.
Genom att framför allt läsa "Nya Väktaren" fick jag djupare insikt i vad Bibeltrohet betyder och hur man därifrån ser på krisen i vår svenska kyrka, dess djup och des orsaker. Som kvinnlig präst uppmanas man att inte läsa eller lyssna till sådant som kommer från det s k "högkyrkliga" hållet. De är ju motståndare till kvinnliga präster och därför är deras åsikter oftast gammalmodiga, orealistiska, lite löjliga och framför allt ointressanta för kvinnliga präster med anhängare.
Allt detta bottnar naturligtvis i en rädsla att beröras av Sanningen. For när jag bl a läste N. V, som jag haft sådana förutfattade meningar om, upptäckte jag att det var mycket välgrundat, klokt och förnuftigt som sades där. Människan kanju inte, hur förnuftig hon än är, stå över Gud. Människan kan inte veta bättre än Gud när det gäller de himmelska tingen.
Erfarenheter jag gjorde under min tjänst visade att kritiken från "högkyrkligheten" på alla sätt var befogad. Kristi kyrka lider verkligen svår nöd i vårt land. En grundläggande orsak till detta var jag själv och mitt kvinnliga prästämbete. Skall Kristi kyrka återupprättas - vilket är nödvändigt - måste det ske på Bibelns och Bekännelsens grund. Det kan inte ske om kvinnan skall framhärda i att inneha prästämbetet eftersom det strider mot Bibel och Bekännelse.
Under besök i Nyköping våren -85 höll Fader G. A. föredrag om "Trons grundvalar". Jag var där och lyssnade och blev övertygad om att Gud är helt att lita på. Gud är SANNINGEN och Guds Ord är alltigenom sant. Bibelns Ord står fast och orubbligt och kan inte ändras, behöver inte ifrågasättas.
Detta var nytt för mig. Det var Tro och inte tvivel och det fick en oerhörd betydelse. Det gav helt nya perspektiv.
Kristi kyrka skall väl ändå vara en troende kyrka och inte en tvivlande kyrka. Men idag krävs av svenska kyrkans präster och biskopar, att de ska tvivla på eller t o m förneka Herren Kristus, annars har de inte i kyrkans tjänst att göra. Det måste väl vara att såga av den gren man själv sitter på, att rycka undan grunden för alltsammans.
Svenska kyrkan är delad i dag. Å ena sidan "folkkyrkan" som är en tvivlande kyrka, där tvivel är mera värt än tro, å andra sidan en "troende kyrka".
I "folkkyrkan" är det människor, politiskt valda, som bestämmer vad som skall vara kyrkans lära. En icke kristen överhet har auktoritet och tillsätter biskopar. Det viktigaste i "folkkyrkan" är inte vad Gud i sitt Ord lär, utan vad folk tycker och tänker. Guds Ord finns bara som en resurs att ta till, om det behövs. I "folkkyrkan" kan man tro på vad man vill i den Kristna Läran, eller inte alls. Det går bra ändå. Men för att vara trovärdig är det nödvändigt att slå vakt om "jämställdheten" och "demokratin" i kyrkan. Lekmän har mer att säga till om än prästen. Det är nödvändigt att tillhöra ett politiskt parti om man ska kunna få vara med och besluta i församlings- och kyrkofrågor. Bibel- och Bekännelsetrohet är något mycket fult inom svenska kyrkan och får inte förekomma. Man skulle kunna tro att detta är en nidbild av "folkkyrkan". Men dessvärre är den i grunden alldeles sann. Här, i denna vanställda kyrka, arbetar alla våra kvinnliga präster. Endast här har de sina anhängare.
I den "troende kyrkan" är Guds Ord högsta auktoritet och Kristus är Herren i sin kyrka. Här finns krav på Tro, Trohet mot Guds Ord och lydnad. Den fasta grunden är här Bibel och Bekännelse. Den troende kyrkan är i minoritet, den är hårt pressad av majoritetens "folkkyrka". I den troende kyrkan finns inga kvinnliga präster eftersom det strider mot Bibel och Bekännelse.
Det sägs ibland att kvinnoprästfrågan inte är en stor fråga för kyrkan. Den bör lämnas nu och vi skall alla acceptera, att vi i vår kyrka har öppnat prästämbetet för kvinnor.
Men Guds Ord talar i saken, och talar emot den. Och när Guds Ord talar är inget oviktigt. Guds Ord står över alla ideologiska strömningar. Guds Ord är bindande för alla kristna i alla tider.
I 1 Kor. 14 uttalar aposteln Paulus genom Den Helige Ande Herrens Vilja att kvinnan skall tiga i församlingen och icke tala. Detta kommer från HERREN, säger aposteln. Ingen jämnställdhetsfråga.
Det är bara så att detta är HERREN KRISTUS Heliga Vilja och vi behöver inte behandla detta som en jämnställdhetsfråga.
Folkkyrkans representanter och en okristen regering gör om apostelns uttalande till sin direkta motsats och kallar kvinnan att tala i församlingen. Det är ju orimligt.
De tror tydligen att Aposteln Paulus hade något mot kvinnorna. De tror tydligen att de själva är mer kärleksfulla mot kvinnorna än Aposteln Paulus, ja, änHERREN Kristus själv, för det är ju Han som talar genom Aposteln.
Kvinnan kallas alltså idag att tala i församlingen, fast Aposteln också säger, att det är en skam för kvinnan att göra så.
I första Timoteusbrevet finns ett direkt förbud för kvinnan att uppträda i läroämbetet. Det kan inte vara Kristi Sanna Kyrka som helt struntar i detta.
Kvinnoprästfrågan är inte och har aldrig varit enjämställdhetsfråga för Kristi Sanna Kyrka. Herren står över sådant som våra moderna ideologier. För Honom är detta medjämnställdhet inte något problem, och det är det heller inte för Hans Kyrka.
När Herren Kristus drar upp riktlinjerna för sin kyrka, ger Han Herde- och Läroämbetet åt männen, genom de utvalda apostlarna. Såsom Sann Gud av Sann Gud, ett med Gud Fader Allsmäktig, skulle Herren Kristus utan vidare havalt en kvinna till apostel om det hade varit Hans mening. Vi behöver aldrig tvivla på att Han kunde ha gjort det mot den tidens kvinnosyn. Det har en djupare mening, när Han ger Herde- och läroämbetet åt männen. Kvinnan far andra uppgifter.
I Skapelsen gjorde Gud människorna till man och kvinna och gav dem olika uppgifter. Så ger också HERREN KRISTUS man och kvinna olika uppgifter i sin kyrka. Det är i enlighet med Hans viljha, i enlighet med Hans Goda Ordning. Han vet vad som är bäst för oss och för sin kyrka. Att några kvinnor inte kan finna sig i sina egna uppgifter, som de fått sig anförtrodda, är inte HERREN KRISTUS fel utan deras eget. Kvinnliga präster är ren olydnad mot HERREN. Det måste vara fel av Svenska kyrkan att göra olydnad till lag, som skall gälla alla i kyrkan.
De utvalda 12 apostlarna, herde- och läroämbetets grund, var alla män. Deras efterträdare var alla män. I Gudstjänsten är prästen apostlarnas, Kristi ställföreträdare. Var finner kvinnliga präster sin identitet? Viktigt för helheten. I Bibeln finns många kvinnor, som följde och tjänade HERREN som lärjungar. Ingen av dem utövade Herde- och Läroämbetet. Kristna kvinnor gör rätt i att identifiera sig med Bibelns kvinnor och inte med dess män.
I tidningar och TV talas då och då om kvinnliga präster, som har svårigheter i sitt utövande avprästämbetet. Det sägs ofta bero på att de blir motarbetade och illa behandlade av sina manliga "högkyrkliga" kolleger. I samband med kvinnoprästmotstånd används gärna just ord som "diskriminering" och kvinnohat.
Det är ovärdigt att använda sådana ord i det sammanhanget. Det är förtal. Kvinnjprästmotståndet har inte sin grund i "Kvinnohat" eller "diskriminering" eller något ditåt, som är ont, utan i något helt annat, något gott, som inte borde vara obekant för dem som arbetar i kyrkan. Orsaken till kvinnoprästmotståndet är GUD. Det är en handling i kärlek till HERREN KRISTUS och till medmänniskorna, de kvinnliga prästerna.
Att som kvinna uppträda i herde- och läroämbetet är ett brott mot HERRENS uttalade vilja. Det är olydnad mot Gud. Vi läser i Bibeln, exempelvis syndafallet, att sådan olydnad straffas med döden. De som kallas "kvinnoprästvänliga"'bryr sig inte om att deras kvinnliga kollegor lever farligt.
Kvinnoprästmotstånd är ett uttryck för Kristen kärlek. Som Kristna tror vi på det Eviga Livet men även på evigt straff. Vi måste vara måna om vår egen och varandras Salighet. Om någon kommit på avvägar, bort från Gud i olydnad, skall denne tillrättavisas för att om möjligt få hjälp att vända om. Det är inte kärleksfullt att försumma den plikt vi har gentemot varandra.
När jag som "präst", med ny bibelsyn, ville lära ut att Gud är SANNINGEN, att GUDS ORD är SANNING, att vi skall ta GUDS ORD på allvar, att vi skall tro på HERREN KRISTUS och följa Honom efter i lydnad fann jag alltsammans ohållbart. Hela min situation ohållbar. Jag insåg hur lite trovärdig jag måste vara i en sann förkunnelse, om jag ville vara en "rätt lärare". Jag stod ju och motsade mig själv. Jag var själv ett vittne, som präst, på att jag inte tog Gud på allvar. Jag visade ju på att jag själv inte trodde på vad jag sade. Då kunde jag heller inte vänta, att någon annan skulle ta min förkunnelse på allvar. Och då var alltsammans alldeles onödigt. När jag tog GUDS ORD PÅ Allvar, tvingades jag att avgå och lämna prästämbetet. Det gjorde jag i december 1985.
En kvinnlig präst kan omöjligt vara en "rätt Lärare". Hon kan inte känna den rätta läran för då vore hon inte präst. Hon är inte trovärdig i förkunnelsen. Egentligen borde ingen av kyrkans församlingar finna sig i att ta emot en kvinna som herde i sin församling. Hon är inte kallad av HERREN, har ingen Helig Sanktion. Men ändå gör man det och ofta på bekostnad av Bibeltrogna "rätta Lärare". Inte på någonting har vi i Sverige så låga krav som på vår kyrka. Låga krav är en form av förakt. Kyrkan är inte betrodd att uppfylla eventuella krav.
Kyrkan är ofullkomlig, och skall inte vara fullkomlig för den består av ofullkomliga människor. Men, det kan inte vara rätt att låta sig nöja med detta. Kyrkans HERRE är fullkomlig. Hans kyrka måste på alla sätt sträva mot fullkomligheten, ha det som mål och utgångspunkt. Kyrkan får inte nöja sig med litet. Kristi Kyrka skall sträva efter att bli och vara en TROENDE KYRKA, att där skall vara RÄTTA LÄRARE, SANN KRISTENDOM, TROHET OCH LYDNAD mot sin RÄTTE HERRE som är KRISTUS. Målet är KRISTI fullkomlighet. Kyrkan är "de HELIGAS samfund".
Jag läste teol. kand. i Uppsala och var färdig med min examen på våren 1976. Under utbildningen lärde jag mig att man måste pröva allt som står i Bibeln. Det var inte säkert att allt som stod där var sant och viktigt. För människor hade skrivit och då lagt ned sina egna värderingar och sin tids samhällssyn. Det fanns legender, myter och tom sagor i Bibeln. Sådant behöver ju en modern, upplyst människa inte ta så allvarligt. Bibeln skulle tolkas med (örståndet, förnuftet.
Hos mig fanns ingen tidigare fast grundtro på Bibeln som Fullkomlig Auktoritet. Därför tyckte jag det var spännande att betrakta Bibeln utiflrån det s k förnuftet och försöka skilja på Gudomligt och mänskligt i den. Det som var Gudomligt skulle stå kvar men det som bara var historia eller något annat ofullkomligt det gick att göra om eller helt enkelt bara gå förbi. En sådan Bibelsyn kan ju omöjligt lägga grund för en sann tro. Men jag har förstått att det var inte heller meningen, konstigt nog.
I januari 1977 prästvigdes jag sedan för Stockholms stift. Egentligen hade jag inte tänkt att bli "präst" utan kanske församlingssekreterare eller möjliren diakonissa. Jag var inte målinriktad. "Präst" var bare så ouppnåeligt, jag trodde inte jag skulle klara av det. Jag näde den ppfattningen, att avgörandet för prästämbetet skulle ställa sådana krav på mig och sådana frågor till mig som jag visste att jag inte var mogen för. Men när jag var klar med min examen föreföll mig alternativen ha krympt. Det var ont om arbete både för församlingssekreterare och diakonissor. Däremot fanns jdet gott om prästtjänster. Jag blev övertalad att börja på "prakten" och det visade sig att det var inga som helst problem med någonting. Ingen frågade om jag tänkt igenom saken, om jag visste mig vara kallad på rätt grund, om jag ens visste vilken grund det skulle vara. Det var precis som att gå ut i vilket jobb som helst. Jag hade utbildning, då var jag också skickad för det.
Det var inga problem att fa tjänster som jag ville ha. Församlingsarbetet gick bra. Jag tog det som en bekräftelse på att jag var kallad till detta. Och som en del människor sade till mig när jag sedan ville lämna ämbetet: När det går bra och det fungerar då kan det ju inte vara fel. Men nu talar ju Guds Ord emot kvinnan i Herde- och Läroämbete. Det bekom mig inte alls med den bibelsyn jag hade i början av min tjänstgöring. Inte förrän efter några års tjänst, när jag hade mognat i uppgiften, började det gå upp för mig att detta inte kunde vara rätt.
Tack vare en bekännelsetrogen präst blev jag medveten om vilken svår situation de bibel - och bekännelsetrogna har i vår svenska kyrka. Jag undrade vad det var som gjorde att de trots allt höll ut i motståndet mot kvinnliga präster. Ingen Bibel och Bekännelsetrogen präst har någon som helst chans att av regeringen bli utnämnd till biskop i vår svenska kyrka. Ingen därifrån får förekomma på högre tjänster inom kyrkan. De blir även nekade prästvigning. Och det märkliga är att svenska kyrkan så avvisar alla Bibel- och Bekännelsetrogna bara därför att de är trogna mot Guds Ord och mot kyrkans Herre, Kristus. Det är ju egentligen alldeles orimligt. Om kyrkan skulle avvisa några, så skulle det väl vara de icke-trogna. Men säger man sedan att troheten mot Guds Ord och Herren Kristus gör att vi måste avvisa kvinnliga präster, då intränar plötsligt det orimliga, att man kör bort de trogna och behåller bara de otrogna.
Genom att framför allt läsa "Nya Väktaren" fick jag djupare insikt i vad Bibeltrohet betyder och hur man därifrån ser på krisen i vår svenska kyrka, dess djup och des orsaker. Som kvinnlig präst uppmanas man att inte läsa eller lyssna till sådant som kommer från det s k "högkyrkliga" hållet. De är ju motståndare till kvinnliga präster och därför är deras åsikter oftast gammalmodiga, orealistiska, lite löjliga och framför allt ointressanta för kvinnliga präster med anhängare.
Allt detta bottnar naturligtvis i en rädsla att beröras av Sanningen. For när jag bl a läste N. V, som jag haft sådana förutfattade meningar om, upptäckte jag att det var mycket välgrundat, klokt och förnuftigt som sades där. Människan kanju inte, hur förnuftig hon än är, stå över Gud. Människan kan inte veta bättre än Gud när det gäller de himmelska tingen.
Erfarenheter jag gjorde under min tjänst visade att kritiken från "högkyrkligheten" på alla sätt var befogad. Kristi kyrka lider verkligen svår nöd i vårt land. En grundläggande orsak till detta var jag själv och mitt kvinnliga prästämbete. Skall Kristi kyrka återupprättas - vilket är nödvändigt - måste det ske på Bibelns och Bekännelsens grund. Det kan inte ske om kvinnan skall framhärda i att inneha prästämbetet eftersom det strider mot Bibel och Bekännelse.
Under besök i Nyköping våren -85 höll Fader G. A. föredrag om "Trons grundvalar". Jag var där och lyssnade och blev övertygad om att Gud är helt att lita på. Gud är SANNINGEN och Guds Ord är alltigenom sant. Bibelns Ord står fast och orubbligt och kan inte ändras, behöver inte ifrågasättas.
Detta var nytt för mig. Det var Tro och inte tvivel och det fick en oerhörd betydelse. Det gav helt nya perspektiv.
Kristi kyrka skall väl ändå vara en troende kyrka och inte en tvivlande kyrka. Men idag krävs av svenska kyrkans präster och biskopar, att de ska tvivla på eller t o m förneka Herren Kristus, annars har de inte i kyrkans tjänst att göra. Det måste väl vara att såga av den gren man själv sitter på, att rycka undan grunden för alltsammans.
Svenska kyrkan är delad i dag. Å ena sidan "folkkyrkan" som är en tvivlande kyrka, där tvivel är mera värt än tro, å andra sidan en "troende kyrka".
I "folkkyrkan" är det människor, politiskt valda, som bestämmer vad som skall vara kyrkans lära. En icke kristen överhet har auktoritet och tillsätter biskopar. Det viktigaste i "folkkyrkan" är inte vad Gud i sitt Ord lär, utan vad folk tycker och tänker. Guds Ord finns bara som en resurs att ta till, om det behövs. I "folkkyrkan" kan man tro på vad man vill i den Kristna Läran, eller inte alls. Det går bra ändå. Men för att vara trovärdig är det nödvändigt att slå vakt om "jämställdheten" och "demokratin" i kyrkan. Lekmän har mer att säga till om än prästen. Det är nödvändigt att tillhöra ett politiskt parti om man ska kunna få vara med och besluta i församlings- och kyrkofrågor. Bibel- och Bekännelsetrohet är något mycket fult inom svenska kyrkan och får inte förekomma. Man skulle kunna tro att detta är en nidbild av "folkkyrkan". Men dessvärre är den i grunden alldeles sann. Här, i denna vanställda kyrka, arbetar alla våra kvinnliga präster. Endast här har de sina anhängare.
I den "troende kyrkan" är Guds Ord högsta auktoritet och Kristus är Herren i sin kyrka. Här finns krav på Tro, Trohet mot Guds Ord och lydnad. Den fasta grunden är här Bibel och Bekännelse. Den troende kyrkan är i minoritet, den är hårt pressad av majoritetens "folkkyrka". I den troende kyrkan finns inga kvinnliga präster eftersom det strider mot Bibel och Bekännelse.
Det sägs ibland att kvinnoprästfrågan inte är en stor fråga för kyrkan. Den bör lämnas nu och vi skall alla acceptera, att vi i vår kyrka har öppnat prästämbetet för kvinnor.
Men Guds Ord talar i saken, och talar emot den. Och när Guds Ord talar är inget oviktigt. Guds Ord står över alla ideologiska strömningar. Guds Ord är bindande för alla kristna i alla tider.
I 1 Kor. 14 uttalar aposteln Paulus genom Den Helige Ande Herrens Vilja att kvinnan skall tiga i församlingen och icke tala. Detta kommer från HERREN, säger aposteln. Ingen jämnställdhetsfråga.
Det är bara så att detta är HERREN KRISTUS Heliga Vilja och vi behöver inte behandla detta som en jämnställdhetsfråga.
Folkkyrkans representanter och en okristen regering gör om apostelns uttalande till sin direkta motsats och kallar kvinnan att tala i församlingen. Det är ju orimligt.
De tror tydligen att Aposteln Paulus hade något mot kvinnorna. De tror tydligen att de själva är mer kärleksfulla mot kvinnorna än Aposteln Paulus, ja, änHERREN Kristus själv, för det är ju Han som talar genom Aposteln.
Kvinnan kallas alltså idag att tala i församlingen, fast Aposteln också säger, att det är en skam för kvinnan att göra så.
I första Timoteusbrevet finns ett direkt förbud för kvinnan att uppträda i läroämbetet. Det kan inte vara Kristi Sanna Kyrka som helt struntar i detta.
Kvinnoprästfrågan är inte och har aldrig varit enjämställdhetsfråga för Kristi Sanna Kyrka. Herren står över sådant som våra moderna ideologier. För Honom är detta medjämnställdhet inte något problem, och det är det heller inte för Hans Kyrka.
När Herren Kristus drar upp riktlinjerna för sin kyrka, ger Han Herde- och Läroämbetet åt männen, genom de utvalda apostlarna. Såsom Sann Gud av Sann Gud, ett med Gud Fader Allsmäktig, skulle Herren Kristus utan vidare havalt en kvinna till apostel om det hade varit Hans mening. Vi behöver aldrig tvivla på att Han kunde ha gjort det mot den tidens kvinnosyn. Det har en djupare mening, när Han ger Herde- och läroämbetet åt männen. Kvinnan far andra uppgifter.
I Skapelsen gjorde Gud människorna till man och kvinna och gav dem olika uppgifter. Så ger också HERREN KRISTUS man och kvinna olika uppgifter i sin kyrka. Det är i enlighet med Hans viljha, i enlighet med Hans Goda Ordning. Han vet vad som är bäst för oss och för sin kyrka. Att några kvinnor inte kan finna sig i sina egna uppgifter, som de fått sig anförtrodda, är inte HERREN KRISTUS fel utan deras eget. Kvinnliga präster är ren olydnad mot HERREN. Det måste vara fel av Svenska kyrkan att göra olydnad till lag, som skall gälla alla i kyrkan.
De utvalda 12 apostlarna, herde- och läroämbetets grund, var alla män. Deras efterträdare var alla män. I Gudstjänsten är prästen apostlarnas, Kristi ställföreträdare. Var finner kvinnliga präster sin identitet? Viktigt för helheten. I Bibeln finns många kvinnor, som följde och tjänade HERREN som lärjungar. Ingen av dem utövade Herde- och Läroämbetet. Kristna kvinnor gör rätt i att identifiera sig med Bibelns kvinnor och inte med dess män.
I tidningar och TV talas då och då om kvinnliga präster, som har svårigheter i sitt utövande avprästämbetet. Det sägs ofta bero på att de blir motarbetade och illa behandlade av sina manliga "högkyrkliga" kolleger. I samband med kvinnoprästmotstånd används gärna just ord som "diskriminering" och kvinnohat.
Det är ovärdigt att använda sådana ord i det sammanhanget. Det är förtal. Kvinnjprästmotståndet har inte sin grund i "Kvinnohat" eller "diskriminering" eller något ditåt, som är ont, utan i något helt annat, något gott, som inte borde vara obekant för dem som arbetar i kyrkan. Orsaken till kvinnoprästmotståndet är GUD. Det är en handling i kärlek till HERREN KRISTUS och till medmänniskorna, de kvinnliga prästerna.
Att som kvinna uppträda i herde- och läroämbetet är ett brott mot HERRENS uttalade vilja. Det är olydnad mot Gud. Vi läser i Bibeln, exempelvis syndafallet, att sådan olydnad straffas med döden. De som kallas "kvinnoprästvänliga"'bryr sig inte om att deras kvinnliga kollegor lever farligt.
Kvinnoprästmotstånd är ett uttryck för Kristen kärlek. Som Kristna tror vi på det Eviga Livet men även på evigt straff. Vi måste vara måna om vår egen och varandras Salighet. Om någon kommit på avvägar, bort från Gud i olydnad, skall denne tillrättavisas för att om möjligt få hjälp att vända om. Det är inte kärleksfullt att försumma den plikt vi har gentemot varandra.
När jag som "präst", med ny bibelsyn, ville lära ut att Gud är SANNINGEN, att GUDS ORD är SANNING, att vi skall ta GUDS ORD på allvar, att vi skall tro på HERREN KRISTUS och följa Honom efter i lydnad fann jag alltsammans ohållbart. Hela min situation ohållbar. Jag insåg hur lite trovärdig jag måste vara i en sann förkunnelse, om jag ville vara en "rätt lärare". Jag stod ju och motsade mig själv. Jag var själv ett vittne, som präst, på att jag inte tog Gud på allvar. Jag visade ju på att jag själv inte trodde på vad jag sade. Då kunde jag heller inte vänta, att någon annan skulle ta min förkunnelse på allvar. Och då var alltsammans alldeles onödigt. När jag tog GUDS ORD PÅ Allvar, tvingades jag att avgå och lämna prästämbetet. Det gjorde jag i december 1985.
En kvinnlig präst kan omöjligt vara en "rätt Lärare". Hon kan inte känna den rätta läran för då vore hon inte präst. Hon är inte trovärdig i förkunnelsen. Egentligen borde ingen av kyrkans församlingar finna sig i att ta emot en kvinna som herde i sin församling. Hon är inte kallad av HERREN, har ingen Helig Sanktion. Men ändå gör man det och ofta på bekostnad av Bibeltrogna "rätta Lärare". Inte på någonting har vi i Sverige så låga krav som på vår kyrka. Låga krav är en form av förakt. Kyrkan är inte betrodd att uppfylla eventuella krav.
Kyrkan är ofullkomlig, och skall inte vara fullkomlig för den består av ofullkomliga människor. Men, det kan inte vara rätt att låta sig nöja med detta. Kyrkans HERRE är fullkomlig. Hans kyrka måste på alla sätt sträva mot fullkomligheten, ha det som mål och utgångspunkt. Kyrkan får inte nöja sig med litet. Kristi Kyrka skall sträva efter att bli och vara en TROENDE KYRKA, att där skall vara RÄTTA LÄRARE, SANN KRISTENDOM, TROHET OCH LYDNAD mot sin RÄTTE HERRE som är KRISTUS. Målet är KRISTI fullkomlighet. Kyrkan är "de HELIGAS samfund".